När gåvor blir en låda separationsångest

Är du en person som har svårt att göra dig av med saker, slänga gamla nostalgiska prylar och kläder. “Åhhh, den här fick jag ju av mormor så sent som förra julen och den är praktiskt taget oanvänd”, “Den här köpte ju Maria till mig förra sommaren, den kan jag ju inte slänga – det skulle kännas taskigt mot henne” osv. Det är ju förstås alltid olika från fall till fall men det värsta man egentligen kan få är en halvfin present utan kvitto. En samling helt ok vinglas eller en ganska sjysst t-shirt.
Man vill inte använda dem, men man vill ändå använda dem för att man har dem hemma. Det går inte att slänga och man vill egentligen inte spara dem, heller. Man har helt enkelt inte fått en gåva utan fått en separationsångest.
Jag har en nära vän som alltid tar med sig små “presenter” lite nu och då. Dukar, vaser, köksgeråd mm. Det kan förstås tolkas som något fint och trevligt om det inte är så att det alltid är saker som den personen inte längre behöver, men inte kan få sig för att slänga. Att ge dem till någon annan förlöser deras separationsångest över prylen samtidigt som man ter sig god som ger bort något.
Men är det verkligen så? Det är klart att det ibland kan vara så att något en person inte behöver kan vara jätteanvändbart för någon annan. Men för många (i alla fall de som inte är utfattiga) så är det halvkul att få en halvt opraktisk, halvsnygg kastrull. Man tar egentligen bara över separationsångesten, och det är inte en gåva.
Lösningen då? Tacka nej till gåvor du inte vill ha. Fråga efter kvitton om det är “socialt” möjligt. Ge bort saker till Myrorna när du inte vill ha något längre, men vill slippa separationsångesten.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *